128
göra — och det vill jag göra — är att icke låta dem bli störande för andra.
Min barndom var således sorglig, sorgligare kanske än månget annat barns, som mindre än jag njöt de yttre betingelserna för lyckan. Det var skuggor osynliga för alla andra. Men i dessa skuggor hafva dock enstaka glimtar af hopp och förtröstan fallit.
Det var en hösteftermiddag, just dagen innan jag skulle resa. Några dagar förut hade jag fyllt mitt femtonde år. Jag hade tagit afsked af grottan och satt nu på stenen framför ingången, vemodig, nästan ur stånd att slita mig lös från platsen. En kall, obehaglig dimma efter ett långvarigt regnande hade hela dagen hvilat öfver nejden. Den ljusa bakgrunden mellan fjällväggarna var afstängd såsom med ett grått förhänge; man kunde knappt urskilja de begge stora granarna nere vid qvarnen. I sina obestämda konturer sågo de kämpalika, nästan hotande ut; de stodo der såsom väktare framför den hemlighetsfulla framtiden, denna framtid som uppfyllde mig med en dunkel fasa och ångest. Jag tänkte på Louise, min stackars syster, som jag nyligen hade återsett — Gud, huru förändrad! — jag tänkte på jungfru Möllerups dramatiska strumpor, och tillvarelsens tröstlöshet öfverföll mig. Jag märkte icke att ett vindkast drog fram igenom fjälltrakten, att det med ens ljusnade i luften, förr än jag plötsligt såg grantopparna blänka såsom två kyrktornsspiror; och nu såg jag dimman i stora tunga
