mastor rulla ihop sig och sjunka neråt elfven. Med ens låg hela landskapet förklaradt i aftonsolen och den tanken slog, lika hastigt som om den framkallats af samma naturlag, varm och ljus ned i mig: »att älska och lefva för den man älskar!» Föreställningen om en sådan lycka öfverväldigade mig, jag sjönk på mina knän och tryckte mitt ansigte mot stenen. Jag gick hem förbryllad lik tiggaren, hvilken drömt om stället der den omätliga skatten ligger begrafven och bäfvande tänker på att drömmen kunde vara sann.
IX.
På landet är det ett gammalt bruk att hafva »storstuga», det vill säga att hafva ett eller två rum i huset, som stå obebodda för att blott begagnas två, högst tre gånger om året, vid högtidliga tillfällen. Då rullas gardinerna upp, öfverdragen tagas utaf möblerna och lampetterna, det putsas och vädras, men förgäfves bemödar man sig att betaga rummen denna ödslighetens obeskrifliga prägel, som ligger tryckande i sjelfva luften i de rum, hvilka icke alltjemt bebos af menniskor och som hvilar öfver allt skapadt, öfver hela naturen, när den icke besjälas och genomtränges af menskligt ingripande. Är det vinter så håna de genomisade väggarna hvarje bemödande att få det varmt och trefligt,
