Sida:Amtmannens döttrer.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

särdeles godmodisa ögon. Han år klädd i en vårdslös, nästan snuskig resdrägt ock blossar ofantliga moln ur en stor sjöskumspipa. Denne man är läkare och heter Müller. Han har en tid öfvat stort inflytande på Georg. Han hade varit hans lärare och dimitterat honom till universitetet; ja, hvad mera är, han hade varit hans vän och stöd, då Georg såsom värnlös yngling stod ensam i den främmande staden. Dervid hade mellan dem uppstått ett förhållande, som grundade sig på öfverlägsenhet i ålder och personlig öfvervigt å ena sidan, samt på tacksamhet å den andra. Visserligen hade några år förgått sedan dess. Men Müller var nu på väg till det distrikt, der han blifvit anställd, och då detta förde honom förbi Amtmannens, hade han öfverraskat sin förre elev med ett besök.

Rummet, hvari de två vännerna befunno sig, var nästan för präktigt för en informator på landet. Så vidt man kunde skönja genom tobaksröken, voro de effekter som tillhörde Georg sjelf — ett bokskåp, jagtredskaper och åtskilliga konstsaker — alla värdefulla och vackra. De antika möblerna, som på den tiden ännu icke hade upplefvat sin pånyttfödelse af modet, och som man derföre gerna på landet stufvade in i sängkamrar och vindar, passade särdeles väl dertill. Det hela harmonierade också fullkomligt med den personlighet som bebodde det. Ehuru klädd i sin hvardagsdrägt, röjde dock Georgs yttre en omsorg, som icke är alldeles vanlig i Norge, en viss, man kunde nästan säga elegans, som tycktes vara honom naturlig.