Sida:Amtmannens döttrer.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14

Müller lät sin blick pröfvande halka omkring och slutade med att mäta Georg sjelf med sina små genomborrande ögon. Ändtligen sade han med ironisk resignation:

— Jag ser att du åtminstone i ett fall är dig lik.

— Verkligen! sade Georg leende. Det är ju ett godt tecken det, min käre Müller. Du vet ju det duger icke att träffa en gammal vän i en ny skepnad. Jag har verkligen samma oförbätterliga afsky för smutsigt linne och okammadt hår, som för sex år sedan. Jag har nu en gång för alla afstått från att vara genialisk på det viset.

— Nåja, kör för det! Putsa dig, parfymera dig du för huldrorna och bondtöserna häruppe. Gerna för mig, om du blott icke gör några dumma streck. Att du har det bra gläder mig, gläder mig verkligen. Du vet nog att jag ansåg det vara desperat af dig, att draga hit upp på landet. Jag blef ordentligt illa vid då jag såg gården. Herre Gud! huru tro det går här, tänkte jag. Nånå, min stackars Byron, börja lordgrillerna gå af dig nu?.... Berätta mig riktigt omständligt huru du har det.

— Bra, det försäkrar jag — mycket bättre än jag hade väntat. Jag har nu af egen erfarenhet insett att ett verksamt lif är det sundaste för den, som likt mig har lefvat en tid i allt slags qvalm och hvimmel. Jag representerar, som du kanske vet, en dualism här på stället; jag är, det vill säga jag var, både lärare för sonen och fullmäktig på den gamles kontor. Men hvad du kanske knappast vill