Sida:Amtmannens döttrer.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143

Le Gros, som genom sin stilla uthållighet i la Tudes sak omstörtade Bastiljen. Våra befrielseförsök röra sig ännu på osynliga områden, och vi förstå oss icke det minsta på de eröfringar, som stå att göra utanför dessa. Gud bevare oss ifrån att konkurrera med männen i deras borgerliga värf, eller att disputera dem nöjet af att bära uniform och tschakot. Hvad vi vilja är en större tankens och känslans frihet, är upphäfvandet af de otaliga löjliga bruk och fördomar som hämma denna; sannare, mindre förkonstlade dygdbegrepp; en sundare moral, som af sig sjelf ville afvisa alla en omoralisk, offentlig doms angrepp, för hvilken den bäste nu icke är säker; ett större andligt oberoende af männen, som skulle åvägabringa ett lifligare närmande, samt tillåta oss att vara mera för dem än nu och det i djupare mening.

— — — — — — — — — — —

En författare som i öfrigt ifrar mot det emancipationskrig som uppflammat i Frankrike, säger: qvinnorna hafva blott en kalla för sina erfarenheter, deras kärlek är deras förstånd, deras tro, deras genialitet, deras emancipation. Godt och väl, vi begära ingenting bättre. Men så måste denna kärlek först emanciperas, d. v. s. räddas från barbari och träldom. Beskydda då, o mensklighet! denna vårt lifs förstlingsblomma, ty det är ur den all välsignelse sedan skall mogna. Akta på dess knopp, dess frukt .... Förstör icke lättsinnigt dess fina hjertblad i den stupida tron att de grofva ytterbladen sedan äro goda nog — — nej, de äro