Sida:Amtmannens döttrer.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

146

nöjen. Det är liksom om föräldrarna i ett slags medlidsam svaghet icke kunde skaffa dem nog af dessa, icke nog kunde bedöfva dem för det sorgliga öde som väntar dem; de skola åtminstone roa sig och må godt så länge de äro hemma hos dem. Ofta kommer dertill en hemlig hjertesorg som härjar deras inre, lik dessa smygande skogseldar, hvilka man icke märker i den klara sommardagen, Så stå de då vid gränsen: hjelplöshet på den ena sidan, ett bekymmerfullt tillfällighetsparti på den andra. Valet är icke svårt. Silkessnodden är dock alltid ärofullare än repet. Så blifva de gifta. Och nu väntar man att åtminstone de bästa af dem skola skaffa sig en betydenhet, ädlare än den några futtiga baltriumfer beredt dem? Nej, det vill blott säga att de nu först gå in i dunkelhetens och betydelselöshetens hopplösa natt. Ett bortvissnande betecknar denna öfvergång. Man vet icke mera utaf dessa väsen, som en gång nämndes såsom den vackra den eller den, man känner dem nästan icke mera då de visa sitt affallna jag utom hus. De äro icke mer individer, de äro norska husmödrar. Vet någon hvad en norsk husmoder är? Jag vet det icke riktigt, jag vet blott att jag knappt känner en enda hustru, som verkar lifvande i en vidsträcktare krets, vare sig genom qvinlig älskvärdhet eller genom sinnrikhet, och likväl känner jag många som både kunde och borde göra det.

— — — — — — — — — — —

O, du bedröfliga stad, der man är dömd till att evigt tömma erinringens drägg! Eger du ingen dryck