Sida:Amtmannens döttrer.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147

för hoppet, för glömskan? Den som en gång i ditt sköte blifvit hjertebedröfvad kan aldrig blifva glad mera. Öfverallt, hvar man går, stöter man på kors, som beteckna hvar en glädje, en illusion ligger jordad. Öfverallt spöka de omkring, dessa andar utan hvila. De sväfva dig förbi på trapporna, de möta dig i gathörnen, de vinka dig från fönstren än i det ena huset, än i det andra, hvilket sjelf står der som ett monument, öde och förstenadt.

— — — — — — — — — — —

O, du stora, du lilla stad! Hvad det dock är for en dimma af köld och missmod som rufvar öfver dig! Du är stor nog, du tusennäbbade, stor nog att långsamt hacka den individ till döds, som icke roar dig längre, eller som du eljest fått något emot. Dock icke stor nog att en sådan olycklig hos dig kan finna en vrå att gömma sig uti. Den man som har fått en skymt af fläck på sin ära, den qvinna som en gång blifvit gjord löjlig, kunna lika gerna gräfva sig en graf och straxt störta sig deri, så framt han eller hon icke föredrager att begrafva sig i Tromsö eller Christiansand. Stor är du, du har redan alla en stor stads passioner och förtärande kraf och sträfvanden, men ändå huru liten, huru fattig, då du icke förmår att tillfredsställa ett enda af dessa! Du hänvisar oss alla vänskapligast till hvarandra, vi, dina barn, skola lefva af hvarandra, tära på hvarandra, så länge det finnes en skrymsla af vårt mest dolda lif oupptäckt. Men det gör oss icke älskvärda detta, att sålunda ideligen vara på vår vakt emot hvarandra. Vi