Sida:Amtmannens döttrer.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

150

har karakter. Hvad angår det mig? På mig har han utöfvat med obetingad öfverlägsenhet denna hemlighetsfulla makt, som skulle hafva hållit min känsla frisk och skygg till det sista, som gör att intet skulle hafva blifvit mig tungt och trivialt, om jag blott fått bära det för honom .... för honom! och som gör att, jag måste dö af sorg öfver att det icke kunde ske.

— — — — — — — — — — — —

Det har blifvit gjutet i mitt öra en gång — huru och af hvem vet jag icke, att skälet hvarför icke förbindelsen mellan oss blef utaf skulle vara hans stora fruktan för att draga en kärlek sådan som vår ned i ett norskt borgerligt, husligt lifs armod. Skulle han gifta sig måste det blifva med en rik qvinna. Nej, nej, jag hör ihåligheten klinga i denna fras, hvari mången kanske skulle hafva sökt en tröst, nej, nej, jag vet en bättre. Ingen annan fattigdom skiljer oss åt än den han hyser i sitt eget hjerta. Jag var dock rik nog, jag var rik för oss begge.

— — — — — — — — — — — —

O, man borde icke förakta ett trofast sinne! Tänk när de kalla, mulna dagar komma! — —

— — — — — — — — — — — —

Huru kan en man ihärdigt och kallblodigt kränka en qvinna, af hvilken han vet sig älskad? Och likväl se vi här hos oss män försöka sig i det andliga förförelsefacket och missbruka den makt tillfället engång förskaffade dem öfver en stackars varelse, genom att systematiskt förfölja och såra den.