Sida:Amtmannens döttrer.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

154

harmoni och ro, hvarförutan fullvuxna menniskor icke kunna lefva: det skulle då åtminstone vara blott ett par, hvilka, lika herrliga som Thorvaldsens marmorgenier, kunde göra ungefär samma effekt i ett rum. Han har nu sex barn, men intet af dem är vackert. Han skall dock vara en öm fader ..... Jag kan nedskrifva dessa detaljer utan skadefröjd, men också utan sorg, icke likgiltig, men dock utan rörelse, som något det der icke angår mig, icke mera skall angå mig. Nu kan intet mer beröra mig.

— — — — — — — — — — —

När jag från mitt hörn ser unga flickor röra sig i en balsal, så tjusande, så lätta, så ungdomssäkra, så strålande af glädje och tanklöshet, uppfylles jag af vemod, af ett nästan moderligt vemod — om jag för mina 26 år törs begagna detta uttryck. En här af farhågor stiger upp i detta vemod, farhågor, hvilka jag ej kan gifva namn eller form. Våra fäder och farmödrar samlade så beqvämt alla dessa vår tids tal- och namnlösa frågor i en enda stor och begriplig, i den bekanta, klassiska: »kan du koka gröt?» men ack, i våra dagar har man ju upptäckt att detta icke förslår, att lyckan i ett hus icke är assurerad, om hon, som drager derin, än förer denna vetenskap med alla dess urgreningar med sig. Jag ville hellre säga .... nej, jag vet icke hvad jag ville säga .... eller hvar jag skall sluta eller börja. Om jag nu sade: har du, unga flicka, blott i tanken gjort det oerhörda språnget från din nuvarande existens till den nästa som väntar dig, och som du sjelf stilla fikar efter