Min födelsedag! Jag upptäckte i dag att jag ännu är ung till åren. Jag tyckte att jag lefvat så oändligt länge, blott femton år var jag då jag lärde känna honom. Så länge jag gick i förtrollningen var jag som de bergtagna. De hafva icke medvetande om något i den yttre verlden, de minnas den icke, de hafva mistat måttstocken för hvad vi eljest kalla tid. När de komma ut kännes ingen vid dem. Så har det gått mig. Jag var ett oskyldigt, förbländadt, naivt barn, och jag har vaknat med ålderns lidelser och kloka blick, som, sjelf sårad, genomskådar allt. Deremellan ligger ungdomen utplånad. Jag har icke kännt någon af dess fröjder, af dess harmlösa njutningar ..... Jag har intet läst, intet lärt, icke ens att vinna några väninnor. Allt ser på mig så främmande och förändradt. Dessa vissnade ansigten, dessa åldrade gestalter känner jag dock igen, jag har sett dem som i en dröm, de voro då unga och fagra, strålande af hopp. Tiden har farit gäckande fram öfverallt. Också han! Också af hans lif, som var så löftesrikt, har den grymt utdragit parodien. Han är gift. Intet är likväl uppfylldt af allt det, hvarföre jag ödmjukt skulle hafva burit min försakelse. Hans lott skulle ju vara långt herrligare än den jag kunnat bereda honom! Hans fru är icke rik, åtminstone icke på själ och älskvärdhet. I hans hus skall allt utom behag och trefnad herrska. Han kunde icke tåla barn hörde jag honom ofta säga, emedan de verka störande på den lifvets
