Sida:Amtmannens döttrer.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157

tillfaller dig vid lifvets tärningskast, icke mer och icke mindre tillfälligt än den dansör som just nu kommer för att bjuda upp dig, och som du har flera vigtiga skäl att icke afvisa, bland annat det att du kunde komma att sitta öfver, medan du i sjelfva verket kanske blott har ett enda motskäl, det att du alls icke kan fördraga honom ..... Kan du göra allt detta och mycket annat som min tanke förfärad springer öfver för denne man, och söka lönen blott i dig sjelf, och kanske i hoppet om en lugn vrå hos dina barn en gång — ett hopp som dock till slut tröttadt vill dala ned till önskan om en graf? ....

Jag har uppehållit dig länge, unga flicka, allt för länge. — Jag ser ditt öga hvila förtrytsamt och otåligt på mig .... Jag förstår dig. Du gifver mig frågan raskt tillbaka: »Om jag sjelf kunde allt detta?» — Nej, nej. Hvarest jag ser en af de våra lösa denna uppgift för Guds skull, stilla och modig, utan att sätta till sitt hjertas ungdom och mildhet, så uppfylles jag af beundran. Jag böjer mig djupt för denna obemärkta storhet, denna dagliga heroism, djupare än för någon mans bragd, huru lysande den än må vara, men jag skulle icke kunna det .... himlen vare mig nådig! Jag skulle alls icke kunna det.

— — — — — — — — — — —
Ett år sednare.

I går gick han förbi, men stannade uppehållen af en bekant utanför ett fönster vid hvilket jag satt.