Sida:Amtmannens döttrer.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16

— Verkligen! utbrast Müller. Han håller af dig som en son! Jaså, ja, ja! Det är min själ vackert af honom det .... Är han icke dansk till födseln?

— Ja, men af norsk slägt. Han har lefvat i de intressantaste förhållanden i Köpenhamn. Gud vet hvad han ville häruppe. Hvilken saknad måtte det inte ha varit att lära sig fördraga! Den inre kärnan i honom är dock lika frisk ännu, blott till det yttre är han kanske förändrad... Han håller sig mest på sitt embetsrum och är hvad man i allmänhet kallar osällskaplig, ehuru långt ifrån otillgänglig,... Mot mig är han mycket vänlig och meddelsam.

— Intet under! Den stackars mannen har ändtligen träffat på en bildad menniska, som han kunde tala med. Dina föregångare hafva deremot — så framt jag känner detta slags subjekter rätt — varit ena fatala, okunniga tölpar .... eller hvad?

— Jag tror det nästan. Här har varit en hel rad af dylika personer i huset, hvilka fungerat än såsom fullmäktige, än såsom lärare för barnen, men hvilka den gamle skyr att nämna. Det ser dock ut som om husets damer funnit mera behag i dem. Ett par af dem hafva till och med blifvit gifta med döttrarna.

— Ett par af dem gifta med döttrarna! Död och olycka min stackars Georg, huru många är det qvar af dessa döttrar?

— Endast två, svarade Georg leende, det vill