Sida:Amtmannens döttrer.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

säga i grunden blott en, ty den andra är ett barn och har på lång tid icke varit hemma.

— Endast två och dock i grunden blott en, upprepade Müller. Åh ja! en kan min sann vara mer än nog att vålla olycka. Denna olycka är redan skedd. Du, min stackars gosse, är minst af alla lämpad för att undgå den.

— Ändtligen! nå der ha vi det! ropade Georg högljudt skrattande. Nu är det min tur att säga: jag ser du är åtminstone i ett fall densamme som förr. Jag tror verkligen att du gerna skulle fördöma hela menniskoslägtet till cœlibatet om du kunde, öfverlemnande åt vår Herre att förnya det igen, när den nu lefvande generationen började dö ut. Men om jag nu säger dig, fortfor han i den ton, som har föga hopp om att öfverbevisa sin motståndare — om jag nu säger dig att det icke finnes skymt af något förhållande mellan mig och fröken Amalia, vill du då icke tro mig? Och har jag nu i två år lyckligt motstått faran, så tänker jag väl hädanefter kunna vara säker.

— Två år, hvaraf du ha tillbragt det ena på resor, eller i Christiania för den A—ska affärens skull, och fröken Amalia förmodligen det andra på besök hos sin moster. Nu är hon hemkommen och så kan ju romanen just begynna. Få se när jag nästa gång kommer, om du icke har snaran om foten, och så farväl framtid, farväl alla mina drömmar om att det en gång skulle blifva något utaf dig! — — — Georg! det är förbi med dig!

— Han hade sprungit upp och mätte golfvet