Sida:Amtmannens döttrer.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165

först såg han att den korta sommarnatten var förliden och att daggryningen redan föll röd på de spridda papperen. Dödens rysning, som hade sväfvat öfver dem om aftonen, var försvunnen..... Margaretha hade sjelf mildt borttagit den! Uppfylld af det underbara lugn, som ofta inträder af sig sjelf efter en stark sinnesrörelse, och som meddelar sig apathiskt äfven till kroppen, rullade han ner gardinen för den första inbrytande solstrålen och lade sig till sängs, för att straxt falla i den sötaste sömn.

XI.

Georg Cold var en af dessa fint organiserade naturer, som icke uppfostras, utan ega bildningen och dess behag medfödda. Han hade ett mottagligt sinne och en varm, lätt hänförd känsla; en viss renhet i karakteren upprättade hos honom hvad denna kanske saknade i styrka. Den som hade sett honom då han kom till Christiania, strålande af ungdom och hopp, vacker, öppen, glad som en Gud, skulle emellertid nu hafva funnit honom helt förändrad. Han hade med största framgång utbildat denna ungdomens instinkt att draga en osynlig rustning öfver sina lättast angripna sidor. I konsten att dämpa hvarje naturligt utbrott af känsla, och synas kall, oberörd då han minst var det, kunde han mäta sig med de förste. Sorgliga,