Sida:Amtmannens döttrer.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

164

en lycklig afton. — O, min enda! min tanke och min dröm här i denna verlden! För en enda sådan afton är det dock vardt att uthärda lifvet. — Tack för att du varit till och uppfyllt min tillvaro, och gjort den rik och underfull! — Tack, tack för allt, för den fröjd du låtit mig ana, för drömmens lycksaliga villa, för smärtans öfvermätt, allt har varit stort och fullvigtigt, och är af det som kan tagas med.

— — — — — — — — — — —

Kl. 12. Icke en sky på himlen! Luften glöder och doftar — fjorden är en enda brännspegel — — O Guds jord, du är skön! Farväl! Du sköna Guds jord!


Stackars Margaretha, sade Georg då han hade slutat dessa blad. Ja, gå i din graf, du och dina likar, hvarhelst de äro. Här behöfva vi blott hårda och brådskande händer, icke själ, eller för djupa känslor.

Gå till ro igen, stackars barn! Du har kommit för tidigt upp. Morgonen är grå och kall och dimman ligger tjock öfver ängarna .... sof sött och tryggt tills solen och foglarna komma fram. Men jag vill taga dessa smärtefrön, som jag uppsamlat i ditt spår, du bortvissnade, och gömma dem trofast och nedlägga dem — väl alltid någorstädes. Farväl Margaretha, haf tack för din vänskap.

Farväl! sade han och tryckte det sista bladet mot panna och mun, innan han lade det bort. Nu