168
Sophie. Han ser hennes gestalt glida framför sig mellan träden, men kan icke nå den; hvar gång han tror sig vara henne nära försvinner hon igen. Der vid klippans rand måste hon stanna, der sitter hon på stenen, tänker han; men se! hon är icke heller der — men från djupet klinga toner upp till honom, vilda, jämrande, bortdöende, och återigen smältande, lockande som Huldrans sång. Han vill störta efter, men vaknar med ett anskri. Ännu hör han tonerna, ännu jämra de i djupet, då springer han förvildad upp — bort till fönstret och lyssnar. Det är ljudet, af ett piano han hör; det är Sophie som sjunger. Hennes nya instrument var således kommet, han hade för Sophie sjelf alldeles glömt hennes musik.
Med otålig brådska klädde han sig och ilade ner i trädgårdssalen. Sophie var ensam. Ett ögonblick stannade han igen, oviss. — Hon satt med ryggen vänd emot honom, iklädd en nystruken, frisk, rödrandig morgonrock. Hennes långa lockar, kanske den dagen icke ämnade att hänga ned, voro strukna åt sidorna, men likasom upprörda af detta tvång, bildade de i sin böljande yppighet en frisyr, lik den man ser på de antika kameerna. Vid Georgs inträde vände hon ansigtet med ett uttryck af lätt öfverraskning; hon påminde honom om drömmen.
— Se, der är ju pianot, — — så få vi musik i huset, det blir herrligt!
— Blott ni icke får för mycket af det goda, sade Sophie leende; eller hvad sägs om sådana här
