Sida:Amtmannens döttrer.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169

öfningar t. ex.? och hon gjorde ett par kromatiska löpningar. Georg höll för öronen.

— Nog, nog! spela nu någonting vackert ofvanpå, eller sjung något, jag ber er — ni sjunger ju icke sannt? — I detsamma fruktade han att få det gamla utslitna svaret: »å nej! bara litet, det är ingenting att höra på», — men lyckligtvis svarade hon;

— Ja, jag sjunger. Sång är min glädje. Om jag nu visste något riktigt vackert, ville jag sjunga det för er ..... ni har mera än någon annan rätt dertill.

— Jag? sade Georg öfverraskad.

— Jag har egentligen er att tacka för min sång. Utan er skulle den kanske aldrig ha blifvit till något. Minns ni icke en gång för flera år sedan, då ni träffade på mig vid sätern? .... Men hur skulle ni också kunna minnas en så obetydlig händelse ..... För mig blef den emellertid vigtig.

Georg förstod henne, men han lät henne tala.

— Det var ni som uppmuntrade mig att odla denna talang, och ni gjorde det på ett sätt som lät mig se tingen från en helt ny sida.....

— Ah, verkligen!

— Från det ögonblicket fick jag en sådan lust, och jag grep derför begärligt det tillbud jag förut ofta afslagit, att få besöka min tant i Köpenhamn. Der arbetade jag så flitigt som möjligt, men tiden var för kort. Nu ångrar jag nästan att jag afbröt den.

— Ni sjelf afbröt den? och hvarför gjorde ni det?


Amtmannens döttrar. 1.8