Sida:Amtmannens döttrer.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


De tyckas tillhöra lyckligare, friare, mera utvecklade tillstånd än de närvarande. När de det oaktadt någon gång förefinnas, väcka de uppseende liksom alla fenomener, hvilka icke spira upp ur naturlig grund. Mödrar och målsmän kunna icke fördraga dylika slags vänskapsband. De äro dem för opraktiska och ofta hinderliga för döttrarnas lycka. Mödrarna hafva rätt. Hvartill tjenar denna farliga pröfvosten? Våra barn kunna ju blifva lyckliga på vanlig väg, utan att det frågas efter om de hafva själ eller intelligens.....En smula ungdom med thy åtföljande hull och ett visst qvantum praktisk duglighet, mera behöfves ju icke för att knyta bandet, och dermed basta. Hvartill leder en högre sträfvan hos en ung flicka? Medan hon klarar upp sin lifsåskådning och samlar rikedom åt sin själ, glömmer hon förödmjukelserna, som lura utanför i verldens skefva uttydningar, glömmer kanske till och med lyckan, som emellertid har bultat på i form af en »burgen karl», eller en kusin, som kan få befordran, och hon må dertill vara glad om icke hennes platoniska vän, för hvars skull hon trotsar alla dessa vådor, slutligen sjelf blir den värsta förrädaren. Mödrarna hafva, som sagdt är, ganska rätt. Här, likasom i alla konflikter mellan begge könen, har hon allt att förlora, han deremot intet. En ung flicka, som med all sin värma skriftligt eller mundtligt underhåller en sådan förbindelse, måste antingen besitta en utomordentlig själsstyrka att sätta sig öfver följderna, eller ock en naivetet, som ingenting anar. Det var en särdeles