Hon blomstrade som en ros. Det var en andes lätthet och ljudlöshet öfver allt hvad hon företog sig. Hennes sång var ett jubel, hennes gång en sväfvande flygt. Man såg henne komma och försvinna som en hägring.
— Du skrämmer mig med din hastighet, sade hennes mor mången gång. Du kan omöjligt hafva varit der ännu; men Sophie försäkrade att hon varit der, och att hon gått ganska stadigt.
Det förekom Georg som om denna tid aldrig kunde taga slut! Och likväl slutade den — alltför snart! Han fick plötsligt uppdrag af Amtmannen att göra en affärsresa till Christiania. Georg var van vid dessa värf; Amtmannen visste att han mottog dem som ett nöje. Men denna gång träffade det honom såsom ett thordönslag. Med svårighet slet han sig lös, och medan han i orolig ifver skyndade på resan, drömde han sig redan tillbaka igen.
Vid afskedet räckte han Sophie handen och rekommenderade henne de böcker hon skulle läsa under hans frånvaro, samt lofvade henne några nya, som han skulle taga med sig.
XII.
Ett förhållande mellan två unga personer, hvilket endast är grundadt på ömsesidigt intresse och saknar allt annat mål än ett blott andligt umgänge, hörer af goda skäl till de mest sällsynta hos oss.
