Sophie, i hvars medlidsamma drag man kunde läsa det deltagande hvarmed hon hade följt hans skildring, glömde för den nästan hans egentliga afsigt, kanske hade hon heller icke rätt förstått den ännu. Hans sista ord bragte henne plötsligt tillbaka till verkligheten.
— Huru? ropade hon. Ni kan väl icke mena?...
— Att du skall förena ditt öde med mitt — att du skall blifva min räddning, mitt hopp, mitt stöd — — — jo, det menar jag ....
Sophie drog sig rysande tillbaka så långt hon kunde. Men då hon märkte den vilda, nästan förtviflade åtbörd, hvarmed Lorentz följde denna hennes ovilkorliga rörelse, hemtade hon sig plötsligt, närmade sig igen och sade i det hon lade sin skälfvande hand på hans arm med mild stämma: Besinna Brandt, det kan icke vara ert allvar. Skulle jag våga åtaga mig ett sådant kall! ... Jag, så ung, så oerfaren, som icke känner det minsta till verlden, skulle förmå detta öfver er, som andra icke kunnat, hvilka stå er långt närmare? ... Ni säger att jag sjelf har uppmuntrat er .... O nej, nej, det är omöjligt att ni så kunnat taga miste .... Jag har varit vänlig och höflig emot er, som emot hvarje annan .... Och hvarför skulle jag neka härför?.... Ert öde, då jag jemförde det med hvad vi en gång föreställde oss, gick mig till hjertat, och det kunde icke falla mig in att dölja det.....Jag har icke sett er på många år och kontrasten måste derför gripa mig smärtsamt! .... Hade jag som de andra följt er steg för steg, så fruktar jag att det kanske
