Sida:Amtmannens döttrer.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

190

detta kall vuxen! Men mig narrar du icke, se blott huru röd du blifver. Så har han dock lurat sig in i ditt hjerta denna glatta vindflöjel, så har han dock förstått att besticka dig med sina nymodiga, hjertlösa fraser. Akta dig för denna menniska, Sophie, han blir din olycka.

Sophie svarade icke, men ovilkorligt lutade hon sig ner efter boken, som fallit i golfvet, medan en brännande rodnad betäckte hennes ansigte. Brandt gissade denna rörelse, slet boken ifrån henne, såg på titelbladet och skrek: »tänkte jag icke det! der står hans namn, den ....! och som en ursinnig ref han boken i små stycken, och trampade på den. O, mumlade han, om jag bara visste hvarför jag hatar den menniskan så! ...

— Hans värsta synd är väl att han sprang i vattnet och frälste ert lif, sade Sophie med förakt.

— Ja, du har död och helvete rätt — det också, derför hatar jag honom just, skrek Brandt med stigande raseri ..... Har han icke derigenom beredt sig en ny triumf och mig nya förödmjukelser? ... O, jag förstår, han har blifvit dubbelt intressant, och oemotståndlig sedan .... Men hans tur kommer nog också en gång. Måtte mina qval tusenfaldigt drabba honom! Måtte han få vrida sig för din fot, förtviflad och obönhörd som jag! .... Och du, Sophie! tag dig i akt! Du skall hädanefter känna hvad det vill säga att störta en menniska ner i afgrunden.

Han gick med en förskräcklig blick. I dörren gaf han sin hund, som länge gnällt utanför, en