Sida:Amtmannens döttrer.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
189

du nu ser mig kan jag blott väcka afsky .... Din ovilja är så naturlig! Men du skall icke se mig förr än jag kan visa mig för dig i en dig värdig skepnad .... Dock jo, se dig måste jag, för att hemta styrka till det nya lif jag skall föra, till min pånyttfödelse .... blott se dig för att läsa en stråle af hopp i dina ögon; dermed skall jag trotsa allt, verldens förakt, ja, sjelfva helvetet om det stege upp för att fresta mig.

— Jag ber, jag besvär er, Brandt, sade Sophie dödsblek — låt mig vara .... Glöm att ni någonsin talat om detta. Stig upp, för Guds skull, stig upp! ... Brandt ... Gud skall veta huru er olycka går mig till hjertat .... huru gerna jag vill tro på allt som kan urskulda er, på allt som ännu är godt, och som kunde räddas. Men icke genom mig, icke genom mig! Jag skall alltid vara vänlig emot er .... Jag skall icke glömma att ni varit oss som en broder ..... Jag skall försvara er emot alla och stå er bi i råd och dåd som en syster.... Om ni sjelf vill det, om ni icke sjelf tvingar mig att sky och hata er .....

— Alltså,

»Ritter, treue Schwesterliebe
widmet Euch dies’ Herz»

..... tack skall du ha. Råd har jag godt om, dåd visserligen mindre — och är detta ditt sista, oåterkalleliga ord?

— Kom, kom! ...

— Åh, jag förstår, sade Lorentz efter en paus, medan hans ögon hvilade skarpt på henne. En annan har trängt sig mellan dig och mig. Det var alltså dina försagda skrupler att du icke skulle vara