Sida:Amtmannens döttrer.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

4

stycke bort i alléen och med någon möda vändt sig om för att tillviska sin unga värdinna ett sista farväl, anmärkte prosten:

— Det var särdeles ledsamt att vi icke träffade familjen hemma.

— Säg snarare att det var en riktig lycka, inföll systern, att vi träffade den äldre dottern och inte den yngre. Det skall vara en riktig otäcka, kapriciös och full af infall. Vild och oförvägen som en kossack lär hon spränga alla fadrens hästar. Hon skulle hafva varit i stånd till att smälla igen dörren midtför vår näsa.

— Åh bevars väl, då var denna systern något helt annat.

— Ja, inte sannt? det var en för söt menniska. Jag är alldeles betagen i henne. Och vacker sedan! att inte en sådan skönhet är mera omtald. Der har ryktet tvärtemot all vana varit för modereradt.

— Jag har dock hört fröken Ramm omtalas såsom en intagande flicka, anmärkte den mera ordknappa brodern,

— Och så förekommande och så behaglig sedan! — och anrättningen, huru smakfullt var icke den gjord? Det var enkla rätter, men dock så delikata, jag vet hvad det vill säga att prestera sådant på landet..... Och huru nätt lade hon icke för vid bordet och underhöll oss tillika. Det är ingen lätt uppgift, det vet nog jag.

— Hon utvecklade särdeles mycken huslig verksamhet, sade prosten tankfull.