Sida:Amtmannens döttrer.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

som menighet, klockare och kantor föredrogo hvar i sitt tempo och sin tonart, jemte de många biförrättningarna, barndop, nattvardsgång, förhör, m. m. som hopades på en gång. Detta måste ju beröfva gudstjensten all högtidlighet och uttänja den tills man blef förstörd till både kropp och själ. Och detta på köpet under isande köld eller qväfvande sommarhetta!

Den söndag Rein skulle predika var en vacker solklar sommardag. Hela Rammska familjen for till kyrkan för att höra honom. Det lilla trånga, mörka gudshuset var fullproppadt af menniskor. Men Rein hade befallt att den stora kordörren skulle öppnas, så att den friska sommarvinden kunde tränga in och hålla luften ren. Solen sken genom det täta löfverket utanför, hvilket bildade liksom ett ljusgrönt, genomskinligt förhänge vid ingången. Det tog sig så vackert ut. Hvarje öga sökte denna fläck och hvar och en kunde efter behof hvila dervid, eller längtansfullt förlora sig uti det stora, doftande ljusa gudsrummet utanför! Psalmerna voro valda sparsammare och med större omsorg. Han höll derpå en predikan som efter vår tids fordringar kanske knappt hade varit tillfyllestgörande, men som understödd af hans milda, värdiga personlighet gjorde det bästa intryck. Den var kort och sammanhängande, samt dertill affattad på ett både vackert och lättfattligt språk. Menigheten lyssnade, som om den för första gången kännt sig tilltalad på sitt modersmål. En lefvande uppmärksamhet hade trädt i stället för den vanliga, döda stillheten.