Sida:Amtmannens döttrer.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

14

Till och med den gamle gubben med silfverhvita håret, som aldrig fattades på sin plats under predikstolen, der han alltid fick sig en grundlig lur, var den dagen vaken och böjde sig ett par gånger fram för att kunna se den främmande presten.

Fru Ramm reste hem med sina döttrar, fullkomligt tillfredsställd och ganska stolt af sin gäst.

I sitt förhållande till Amtmannens två döttrar hade Rein tagit det parti som anstod en betänksam, åldrig man. Under de tre dagar han uppehöll sig i familjen sysselsatte han sig uteslutande med Amalia; han visade henne all den uppmärksamhet som passade för hans år, och Amalia, som smickrades af denna utmärkelse, kom honom tillitsfullt och vänligt till mötes. Hon anförtrodde honom till och med att ett stilla husligt-lif i en prestgård på landet, var idealet för alla hennes önskningar — utlåtelser som åhöraren icke kunde undgå att tyda gynnsamt för sig sjelf. I ett förtroligt samtal med föräldrarna sista aftonen anhöll han derföre om hennes hand. Han uttalade detta mera såsom en önskan än en begäran, och då han icke såsom en förälskad yngling hade gjort, kunde vända sig till henne sjelf, lade han saken i deras händer. Både Amtmannen och frun blefvo gladt öfverraskade. Det var ett ansedt parti; prosten var en i alla afseenden aktad man, hvars hus hade namn för både ordning och välstånd. De försäkrade derföre utan tvekan att deras dotter skulle komma att finna sig särdeles hedrad af hans tillbud.

Amalia blef kallad till föräldrarna. Men här