Sida:Amtmannens döttrer.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16

— Vi reparera den .... Ack, vi skola ställa för oss på Galterud som i ett paradis.

Fadren runkade på hufvudet, men fru Ramm tog det icke på långt när så undergifvet.

Då Amalia hade gått utbrast hon: har man hört maken till dårskap! Huru kan flickan hafva smak för den styfve, tröge pedanten! En sådan erkeprosaist! En flicka med hennes känsla och bildning;

— Ja, ja, Marianne, men det är ingenting att göra vid detta. Vi — i vissa fall talade Amtmannen alltid i pluralis — vi hafva sjelfva hållit partiet för antagligt och visat Bröcher artighet.

— Du uttrycker dig så underligt, käre vän! Skulle vi ha visat Bröcher artighet? skulle vi ha uppmuntrat honom! Vi ha visat Bröcher den artighet, som vi visa hvarje husets gäst, men ...

— Ja, kära Marianne, jag menar ju också blott att .... vi hafva behandlat honom på ett sätt som — som inte precist har afskräckt honom, — och skedt är nu skedt. Tror Amalia sig bli lycklig dervid så — i Guds namn! Det smärtar mig blott att vi nu beredt Rein en missräkning.

Rein tog emot korgen med mycken värdighet. Han låtsade som om ingenting hade passerat och yttrade sig med deltagande om Bröchers ställning, som han försökte att framställa i gynnsammare dager. Han lofvade till och med att använda sitt inflytande för honom och reste från gården, som det tycktes, mycket lugn.