Sida:Amtmannens döttrer.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

II.

Detta hade passerat medan Georg var borta. Han väntades nu dagligen hem. Aftnarna blefvo redan mörkare och kyligare, höslåttern var nästan afslutad. Fru Ramm tycktes egna hans väntade hemkomst mera uppmärksamhet än vanligt. Hon ordnade allt på hans rum med särdeles omsorg, hvarunder hon lät undfalla sig yttranden som om hon halft om halft ansåg honom såsom son i huset. Man erinrar sig kanhända att då Amtmaninnan märkte det ömsesidiga intresse som började utveckla sig hos de unga, sedan de länge bemött hvarandra med köld, tog hon sitt parti att låtsa som om hon ingenting märkte. Hon ålade sig en tystnad som hon i stillhet beundrade hos sig sjelf. Denna tystnad var i sjelfva verket endast skyttens lurande orörlighet, då han väl vet att ett blinkande med ögat kan förspilla hela fångsten för honom. Hon trodde det nu icke vara strängt nödvändigt att bibehålla tystnaden längre och gjorde derföre dessa antydningar, hvilka icke uraktläto att på det pinsammaste uppskrämma Sophie, som — vi måste väl yppa det — under sednaste tiden varit fullt upptagen med att bli klar för sig sjelf. Sophie var alls icke längre så lugn som hon hade varit.

— Gud! sade hon för sig sjelf, mamma säger det — alla som se mig häntyda derpå — och hvad sade icke den afskyvärde Lorentz! — Har jag