Sida:Amtmannens döttrer.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

18

förtjenat detta? ... Har jag burit mig så galet åt? Åsidosatt all värdighet? — Mitt samvete förebrådde mig dock intet. Jag kände mig så stark och så trygg i hans närvaro; jag var så glad åt att höra honom tala, att hela dagen kunna utbyta idéer med honom, att fråga om så mycket och få svar innan jag ännu hunnit fråga. Att jag oförbehållsamt sökte honom och han mig, att vi helst ville vara ostörda, var det något ondt deri? .... Jag fick ej tid att tänka deröfver. Stundom då skrupler uppstego, som andra väckt, kunde han straxt lösa dem och han visste så vältaligt besegra dem att jag blygdes öfver min feghet. Jag fruktade hans gäckeri mera än allt annat .... feghet kallade jag denna fruktan, men hvad skall jag väl kalla detta? Nu törs jag ju alls icke göra det .... nej, icke för något pris. Jag begriper icke mitt mod då. Nu bäfvar jag vid blotta tanken att se honom igen .... Jag kan aldrig tala ensam med honom mer .... den glädjen är då förbi!

Hvar och en torde hafva kännt, att det vackra förhållande af lärare som Georg ställt sig i till sin förra elev, var af betänklig art. Med en sådan individualitet som hans hade det under inga omständigheter kunnat hålla sig länge på den verkligt eller inbilladt passionfria spets, hvarpå det hade balancerat tills han reste. Hvarje stöt utifrån är farlig, men allra farligast är dock skiljsmessan. Alltför tidigt hade denna trädt emellan dem. Så länge Sophie var i hans närhet hade deras samtal, hvilka öppnat nya verldar för henne, upptagit henne