22
Georg kom icke vid någon af de tider hon hade tänkt sig. Han kom nemligen midt i natten då alla sofvo. Också med honom hade en förändring försiggått, ehuru mindre märkbar för honom sjelf. Hans vänner och förströelser hade ideligen upptagit honom. Inför den andliga ram hvari han uppställt henne kände han sig trygg. Han var så stolt, så lycklig i den uppgift han fastställt för sig sjelf; den sporrade hela hans slappade viljekraft. Allt det, som legat stelnadt och vanmäktigt i honom, detta det djupaste, det andligaste, som en man aldrig meddelar åt en annan man, och som i månget lif blir liggande evigt begrafvet — allt svällde och sköt nya skott .... Och henne tillhörde det. Framför hennes bild nedlade han i ödmjuk väntan hela blomsterskörden.
Det kunde visserligen hända att hon en och annan stilla, farlig timma trädde ut ur ramen, och då var det icke längre den i djup hängifvenhet till hans visdom lyssnande Sophie; hon lade tvärtom fingret helt sakta på hans mun och såg honom dertill in i ögat som om hon velat brista i skratt. Dylika visioner inneslöt han alltid i djupet af sin själ, gladt förskräckt liksom den girige, hvilken hopar skatt på skatt, men vill hafva ro till att räkna dem.
Hvad som förnämligat bidrog att vidmakthålla Georgs oskyldiga sjelfbedrägeri, var den ostörda besittningen af hans hemlighet. Han sjelf undvek med snål ängslan allt som kunde draga en gissning åt detta håll. Derigenom kunde han dock icke
