Sida:Amtmannens döttrer.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

förekomma att medvetandet derom utstrålade ur hela hans väsen. Man kände icke igen den fordne osällskaplige, missmodige Georg, man trängdes om detta lyckliga ansigte, likasom man vederqvickes af en länge saknad solglimt under ett länge ihållande ruskväder. En mans hemlighet är det icke så pikant att förstöra, som en ung flickas. Kom det sig deraf, eller anade man verkligen icke orsaken till denna förändring hos honom? Så mycket är visst att aldrig den aflägsnaste hänsyftning blef gjord derpå. Det hade icke fallit den ringaste sten på den lugna spegelyta, hvari hans lycka speglade sig, så segersällt välbehaglig, så säker i egandet.

Dagen före hans afresa från Christiania hade sålunda kommit. Det var en söndag. Augustisolen som hade brännt hett hela dagen dalade nu bakom de taggiga Bærumsåsarna, och den svalare luften lockade folk ut på gatan. Christiania var på den tiden icke så lifligt som nu. En söndagseftermiddags hela tyngd låg öfver den stilla staden. Enstaka spatserande vankade omkring på gatorna, tveksamme hvart de skulle taga vägen med sin längtan efter förströelse för aftonen; här och der visade sig en man i skjortärmarna, som resigneradt rökte sin pipa i det öppna fönstret. Georg svärmade också en stund planlöst omkring och försökte till slut landsvägen, men dammet dref honom straxt tillbaka. Christianias omgifning är egentligen blott till för dem som ega hästar och landtställen; för dem den herrlighet som prunkar derutanför, för de öfriga dammet af deras vagnar, staden med dess