straxt som ett bad öfver hans trötta lemmar. Mot det sista ljusbrämet vid horisonten aftecknade sig skog och fjäll skarpt i dunkla, bronserade konturer; men månen som uppsteg bakom träden belyste redan med sitt milda skimmer det öfversta af de närmaste föremålen. Den sträfvade att genombryta löfverket, hvilket darrade i långa, underliga skuggor på husets vägg. En ung, smärt poppel sträckte sin skugga likt en skildtvakt framför ett fönster till höger ofvanpå; det var det första Georg sökte med sina blickar. Inunder detta hvilade allt i ett halfmörker. En enstaka månstråle smög sig uppåt gången bort till blomsterrabatten framför trappan, men träffade der blott en klunga raka, hvita stockrosor, hvilka spöklikt reste sig vid mörkret. Intet ljud hördes från huset, blott en syrsas läte från muren. Forssens brus nere i dalen och en åkerknarrs taktmessiga slag voro så entoniga, att de smälte tillsammans med nattens stillhet.
Georg var underlig till mods. Han insög djupt och med en viss beklämning det doft som fyllde atmosferen, en egendomlig blandning af rosor och nyslaget hö. Han önskade sig hundra sinnen för att till fullo njuta denna natts herrlighet, den var i detta ögonblick en bild af hans egen själ. Det som nu föregick i densamma var så olikt allt det han hittills hade kännt och upplefvat, som denna natt i sitt magiska dunkel, sin vexlande, förtrollande tjusning, sitt berusande doft var olik en dimmig marsdag. Alla bilder från fordom drogo besynnerligt bleknade och främmande förbi honom på
