Sida:Amtmannens döttrer.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

denna grund. Huru färglös, huru intetsägande var icke den lycka han fordom drömt om emot den som nu uppfyllde honom! Medan han fullföljde dessa drömmerier hade tröttheten sakta omslingat honom och han slumrade in lutad mot en trädstam. Då han vaknade voro nattens skuggor borta. Morgonrodnaden kastade sitt första skimmer på fönstren, som strålade i alla färger. En frisk morgonvind prasslade i bladen och rubbade det fina perlflor som daggen hade utbredt öfver de blommande rosenbuskarna. En rysning af kyla genomfor den vaknande. Han reste sig nästan lam af trötthet och gick långsamt fram emot huset, men här stannade han såsom rörd af ett elektriskt slag, hvilket åter dref blod och lif raskt igenom hans ådror. I det han lyftade ögat mot Sophies fönster trodde han sig märka en hvit arm, hvilken likasom vinkade åt honom! .... Då han såg närmare efter, upptäckte han dock att det var Sophies hvita katt, som hon hade den ovanan att behålla inne hos sig om nätterna, och som nu gjorde sin morgontoalett vid fönstret.


III.

Ändtligen var den öfverstånden, den blyga rodnaden vid det första återseendet. Stumma, icke mäktiga af ett ord, stodo de midtemot hvarandra. Båda voro så öfverväldigade af sin egen rörelse, att den ene icke märkte den andras.