en tid blef det henne olidligt; en dag gick hon honom till mötes och sade:
— Jag vet inte hur jag skall kunna tala om för er den olycka som händt med er bok. Jag är riktigt ledsen deröfver, isynnerhet då jag vet hvilket högt värde ni sätter på den.
Hon räckte honom det band af Paludan-Müllers »Psyche», som Lorentz Brandt hade rifvit sönder.
— Åh, den skadan är icke stor! svarade Georg, icke mindre förvirrad. Huru lätt kan sådant icke hända och har det orsakat er något nöje .... läsningen menar jag .... så är det mig en stor glädje ....
— Nej, sjelf har jag icke gjort det, svarade Sophie, och återhöll ett leende. Jag kan gerna tala om huru det gick till. Lorentz Brandt var här en gång, medan ni var borta .... Han var i ett förfärligt tillstånd ...
— Jaså, han har rifvit sönder boken! Men hvad var det då som försatte den stackars Lorentz i ett sådant raseri?
— Jag tror nästan att det var ert namn — men i detsamma stod hela scenen med Brandt lefvande för henne. Den dubbelmening som kunde läggas i dessa ord föll henne i tankarna. Hon hejdade sig och en blossande rodnad drog öfver hennes ansigte. En paus inträdde, hvarunder Georg betraktade henne forskande, och straxt kännande den lilla öfvervigt Sophie gaf honom, sade han muntert och med sin vanliga otvungenhet:
— Är det möjligt, är Lorentz så uppbragt på mig? Och jag som trodde att vi voro de bästa
