30
störta till hennes fötter straxt, men det törs jag inte. Jag har ingenting vunnit ännu, intet — intet! .... Ack, dessa gudomliga samtal, der jag satt så undervisande, så mentorslik; de förefalla mig nu outsägligt narraktiga, och likväl önskar jag dem tillbaka. Hvarför kunna de icke begynnas igen? .... De måste! .... Men dessa godmodiga samtal kunde icke komma i gång. Han ströfvade omkring ute i det fria, han gick hvarje dag ner i grottan, men han mötte aldrig den han sökte. Då bemannade han sig en gång och frågade henne direkt om de icke skulle göra en spatsertur tillsammans. När vi så vandra på de gamla välbekanta stigarna, tänkte han, skall den gamla tonen komma helt omärkligt som af sig sjelf. Hon var villig härtill och han väntade på trappan glad och orolig. Sophie kom, men Amalia var med. Detta hände oftare då han hade hoppats på ett mellan-fyra-ögon. Då råkade han antingen i det lynne då en förnuftig menniska får lust att skrodera, eller också blef han torr och fåordig. Den stackars Amalia blef vanligen den syndabock öfver hvilken hans sarkasmer utöste sig; han var till och med bitter mot Sophie. Detta kunde hon återigen icke förstå. All godhet, allt intresse för mig är förbi, sade hon för sig sjelf, han hånar mig till och med. Men det var just han som kände sig sårad och han drog sig tillbaka; hela dagar arbetade han på sin kammare, medan hon irrade orolig och spejande omkring. Då de på detta vis hade plågat hvarandra
