Sida:Amtmannens döttrer.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

— Men sedan, fortfor Müller oryggligt, träffade de hvarandra i Sandefjord och nu äro de gifta. Jag har just stått fadder åt den första.

— Du måtte ha hållit kontrabok öfver allt detta, sade Georg förbluffad.

— Du har rätt, en liten anteckningsbok skulle inte vara så illa. Hittills har jag dock summan i hufvudet, ehuru siffertalet ideligen förökas. Deras antal har nu stigit till — låt mig se — — nio och tjugu. Nio och tjugu offer för epidemien, inom mindre än tre år! Jag vet inte hvad det är för en fatal aning, som säger mig att du skall fylla trettitalet.

Georg skrattade för full hals. Kära bästa Müller, se då på mig! ser jag ut som en månsjuk, smäktande riddare.

— Nej, du ser bra ut. Nu liknar du Byron mindre än förr, då du var magrare och hade laggt dig till dender melankoliska blekheten. Du har nu igen blifvit sådan som du var då jag först kände dig. Då var du glad och strålande som en ung faun. Sedan kom du in i en sfer, der jag icke gitte följa dig. Men det var inte svårt att se den förändring, som efterhand föregick med dig .....

— Georg, fortfor Müller, då han märkte det missmodiga uttryck, som lägrade sig på dennes ansigte. Du vet att det inte är nyfikenheten som drifver mig. Jag intresserar mig för dig så djupt som jag kan för någon, Gud vet hvarföre egentligen, kanske för att vi äro så olika, Berätta mig en gång oförtäckt hvad som gick åt dig för ett par år sedan, och hvad som dref dig hit upp! Vi äro