Sida:Amtmannens döttrer.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

»Min tanke jag dig sände,
Jag sände dig min blick —»

lyftade hon ögat tillfälligtvis mot den sida der han stod. Han bäfvade. O hvarför kan jag icke störta fram till henne? .... Hvad är det som håller mig tillbaka? Ett ord, ett enda litet ord; men i detta döljes en visshet som jag icke kan bära ..... O, Sophie! räck mig din hand öfver denna afgrund .... gif mig ett tecken!

Han gjorde en rörelse framåt, men vände sig derpå plötsligt bort och ilade ner i trädgårdens mörkaste vrå .... Sophies stämma ljöd ännu som ett smärtfullt ropande efter honom:

»Ack, hur mitt hjerta brände
Då intet svar det fick!»



IV.

Följande dagen kom Georg hem från en spatsertur och fann husets damer sittande på verandan utanför trädgårdssalen. Frun och Sophie sydde, Amalia stickade, men afbröt då och då detta arbete för att lukta på en oerhördt stor bukett af löfkojor och reseda, som hon samlat från den stora blomsterrabatten. Denna rabatt var fruns stolthet och strålade just den hösten i ovanligt rik fägring.