40
— Vädret är så herrligt, yttrade frun till Cold, att vi icke kunna förmå oss till att gå in. Hvilken mildhet för denna årstid!
— Det är sannt, jag drager mig också för att gå in i de qvalmiga rummen. Man borde stänga husen och flytta helt och hållet ut i naturen så länge vår korta sommarherrlighet varar.
Man talade en stund om väder och vind, om skörden, om nästan. Detta sista ämne var isynnerhet i fruns esse. Hon hade en verklig vurm att berätta. Hon kände folks inre historia till punkt och pricka; äfven om dem man minst kunde tro det, visste hon att berätta någonting märkligt, hvartill hon gerna knöt en eller annan lärorik betraktelse. Samtalet blef plötsligt afbrutet af Edvard.
Denne unge herre var just i öfvergångsperioden från skoltvånget till den frihet som man ännu icke rätt förstår att handtera, under hvilken man går upp i alla möjliga tendenser, utan att fasthålla en enda; intresserar sig för allting, sysselsätter sig med allting, men ändå icke vet hvad man skall taga sig till att göra. Han skref vers, spelade fortepiano, tog skizzer — allt lika ostadigt och ofta störande för de andra. Modren, hvars »kälgris» han var, såg ett verkligt vidunder i honom, på grund af alla dessa anlag. Sophie var den enda, som hade nog skarpsynthet för att inse att allt detta icke ledde till något. Hon förebrådde honom det stundom och bad honom med allvar gripa dessa göromål an; men den unge herrn upptog sådant naturligtvis illa, förklarande att han nu kunde råda sig sjelf.
