Sida:Amtmannens döttrer.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

42

skratta åt; det var tvärtom många som greto för hennes skull. Då var hon den vackraste och mest fjäsade flicka på många mils omkrets.

— Mamsell Möllerup? — Det är omöjligt! Det är otroligt! ... Den fasliga mamsell Möllerup! hon är ju fjoskig också stackars menniska!

— Mamsell Möllerup var sin tids vackraste och mest fjäsade flicka, återtog frun med eftertryck. Jag känner hennes historia. En tant till mig, som var hennes intima väninna, har berättat mig alla omständigheterna dervid. Den är mycket sorglig, men lärorik. Den kunde tjena mången ung flicka till varning.

— Huru då, mamma? i hvilket hanseende, frågade döttrarna.

— Det skulle vara intressant att höra, sade Georg och satte sig på trappafsatsen. Berätta oss hela historien, fru Ramm, så att edra döttrar kunna få riktig nytta af den.

— Ack ja! bad Amalia. Det förundrar mig att du icke har talat om den förr, då det är någonting märkligt i den.

— Har jag icke gjort det, min flicka, så kan du vara viss på att jag haft mina skäl, sade frun och sydde flitigare än förut. Alldeles icke som skulle den innehålla någonting det minsta anstötligt, fortfor hon, då ingen afbröt henne. Det finnes intet deri som icke en ung flicka kan höra utan att rodna. Men den olyckliga mamsell Möllerups historia innehåller drag af dessa passionens förvillelser, dessa öfverdrifter, hvartill ett häftigt sinne kan