Sida:Amtmannens döttrer.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

Man hade just hört honom fantisera på pianot, derefter straffa sin hund och få denne till att tjuta förskräckligt, samt slutligen storma ut och in genom åtskilliga dörrar, innan han plötsligt presenterade sig för sällskapet i ett slags förklädnad, bestående uti en af de fruntimmershattar, som voro på modet för 30—40 år sedan, och hvilka till form och storlek nu verkligen förekomma oss så fabelaktiga att vi knappt kunna begripa att de varit begagnade på öppen gata. Man påminner sig kanske en sorts hattar af svart pressadt skinn, prydda med en svart fjäderqvast, hviken tvärtemot dylika prydnaders vanliga placerande pekade rakt i vädret. En röd långsjal och en ofantlig ridikyl fulländade utklädningen. Helsad af de andras skratt närmade han sig nigande, i det han i gång och miner efterapade en gammal jungfru der i orten.

— Ah! mamsell Möllerup! .... var så god! .... sitt ner kära mamsell Möllerup ....

Han öppnade sin stora ridikyl, såg tankfull ner i den, suckade djupt och skakade på hufvudet. Derefter begagnade han ett tillfälle då Amalia luktade på sin bukett för att bemäktiga sig hennes stickning, drog ur stickorna, och begynte rifva upp. Men här kom hans hund flängande efter honom och ryckte honom alldeles ur rollen .... Chasseur apporte! .... ridikylen flög bakom häcken och den gamla mamsellen och hunden efter som hvirfvelvindar.

— Jaja, vi skratta vi, barn! sade frun, men det var en tid, då mamsell Möllerup inte var att