Sida:Amtmannens döttrer.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45

då ryttmästaren måste återvända till sin sqvadron. Man sade att han var citrongul i ansigtet vid afskedet och att han skickade Caroline ännu en blick. — En blick skall vara det något som den stackars gamla flickan berättar sig aldrig kunna glömma.

— Var det då icke hans allvar? frågade Sophie, helt blek af sinnesrörelse. Höll han icke af henne verkligt?

— Det hör icke till historien, min flicka .... Afbryt mig icke! .... Efter den dagen föregick en besynnerlig förändring med Caroline. Man skulle hafva trott att denna blick hade förhexat henne. Hon blef mycket tyst och förlorade sig påfallande inom kort tid. Ett år förgick sålunda. Då förtrodde hon min tant att hon från första ögonblicket hade älskat B., men — urskuldade hon sig — hon hade icke kunnat betvinga sitt väsen. Nästa gång han kom igen ämnade hon vara annorlunda emot honom. Hon hade väntat och väntat, men förgäfves. Slutligen — här sjönk fruns stämma ner till en half hviskning — slutligen hade ångesten och längtan drifvit henne till att skrifva ett bref, hvari hon i de lidelsefullaste uttryck tillstod sin kärlek för honom — — hon bad honom att komma tillbaka — — emedan hon icke kunde lefva utan honom.

Amalia lät sticksömmen falla och dolde ansigtet i buketten.

— Förskräckligt! flämtade Sophie, med verklig skräck i hvarje drag.

— Rysligt, upprörande! ifyllde Georg.