46
— Den stackars flickan! Låt oss inte döma henne för hårdt, fortfor frun. Våra förvillelser draga sjelfva sitt straff med sig. Här följde det tätt i hälarna. Min tant, en sedlig, väl uppfostrad flicka, blef som man väl kan tänka sig högligen förfärad. Hon öfvertalade henne ändtligen att skrifva ett nytt bref, hvari hon i en mera lämplig ton besvor honom att sända brefvet, det olycksaliga brefvet tillbaka. Det kom .... alltför snart .... inneslutet i ett konvulut från B., hvilken — — kan man tänka sig sådant? — — i några få rader försäkrade henne att han aldrig kunde hafva skiljt sig från detta dyrbara dokument, om han icke lyckligtvis hunnit ombesörja att åtskilliga afskrifter blifvit tagna, hvilka cirkulerade bland hans vänner, till ett oskyldigt tidsfördrif på lediga stunder och till tröst för dem, som låtit hålla sig för narrar af en listig kokett.
Från denna stöt hemtade hon sig aldrig. Hon föll i en långvarig sjukdom, och då hon kom upp ur den var hon vansinnig. Hon skref oupphörligt bref, som man naturligtvis icke skickade utaf. Vanvettet gick visserligen öfver, men fjåskig var och förblef hon. Att skrifva bref och rifva sönder, att sticka och rifva upp igen har sedan blifvit hennes enda sysselsättning.
Efter denna berättelse inföll en lång paus.
Slutligen sade Georg:
— Och nu sens-moralen, min bästa fru Ramm?
— Jag vet icke hvad ni menar dermed, men menar ni den varning, den lärdom som andra kunna draga af en sådan historia, så tyckes den mig ligga
