Sida:Amtmannens döttrer.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

48

vill säga gratiens gränsor, och jag tror dessutom att omständigheterna, individualiteten tillstädjer många undantag från det vanliga. Att Caroline Möllerup, drifven af sin passion och dårad af sin tro att vara älskad af den hon sjelf förskjutit — skref ett sådant bref, var i sig sjelf icke oqvinligt. Huru det var skrifvet tyckes mig vara det enda som det kommer an på. O, en sådan bekännelse kunde vara så ljuf, så doftande som en liljeconvalj, så qvinlig med andra ord.

— Min käre Cold, sade frun öfverlägset leende, det är som jag säger, ni har alltid sådana egna meningar, så att vi skulle alltjemt komma i strid. Era teorier låta sig dock icke utföras i det verkliga lifvet. Ni herrar tål inte förklaringar som man vet, om det än vore en lefvande Guds engel som gjorde sig det omaket, och jag fruktar mycket att min tappre herr riddare sjelf skulle sämst bestå profvet.

— Det kommer helt och hållet an på ....

— Förutsätt att ni varit i ryttmästarens ställe, och att ni hade fått ett sådant bref, hvad skulle ni väl ha gjort?

— Visa mig det brefvet och jag skall säga er hvad jag hade gjort.

— Nå, jag antager att det varit skrifvet af en för öfrigt älskvärd flicka, att det doftat af så mycket liljor och rosor ni någonsin ville ....

— Hade det varit ett sannt och äkta qvinligt bref, då skulle jag på stående fot hafva brutit upp .... och jag skulle inte ha hvilat eller rastat förr