Sida:Amtmannens döttrer.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49

än jag legat för hennes fötter, förr än jag hade.... O, förr än jag hade! ....

— Ja visst .... men om ni nu icke älskade henne?

— Om jag icke älskade henne? ... Då skulle jag ... jag skulle .... ja, jag vet icke riktigt .... då skulle jag känna den djupaste aktning, tacksamhet.

— Jag tackar så mycket! Aktning, tacksamhet! det skulle visst hjelpa hennes kränkta stolthet.

— Stolthet, stolthet och alltid stolthet! Hvarföre skall den kränkas? Är det då en större skam för en qvinna än for en man att se en känsla obesvarad, hvilken har samma menskliga ursprung?

Här mötte honom en blick af Sophie, en blick hvars underliga uttryck han kände så väl: förundran, smärta, tvifvel, fröjd blandades deri. Elektriserad häraf fortfor han:

— Hvarföre får denna känsla icke möta vår, icke vägleda den? Ja, vägleda — emedan den qvinliga kärleken har en långt djupare och säkrare instinkt för den själeliga harmonien, än vår. Den förer till lycka, icke vår. Jag kan icke beundra den qvinlighet som ser sitt ideal i en passivitet, en stumhet, hvilken nedsätter dem till dockor och automater allesammans.

— Men sådan vill nu en gång verlden ha ett fruntimmer, och verldens mening måste ett fruntimmer akta.

— Likväl icke om hennes lifs lycka står på spel?

Amtmannens döttrar. II.3