— Gif mig den der rosen, sade han hastigt. Det är just den jag vill ha. Han kastade sin långt bort.
— Nej, nu får ni den icke, sade Sophie och höll den i vädret; då han ville gripa efter den sprang hon snabbt öfver rabatterna uppåt trappan och försvann bakom glasdörren. Som en pil flög han efter, och då den unga flickan såg sig förföljd äfven innanför, utstötte hon ett af dessa genomträngande skrik, hvari öfverraskningen hos lekande barn lägger en sådan oförliknelig blandning af jubel och skräck på en gång. Detta skrik hejdade Georg och han blef tankfull stående, med blicken häftad på den dörr bakom hvilken hon försvunnit.
Andlös nådde Sophie sitt rum, der hon öfverlät sig åt sin länge återhållna rörelse. Likt alla djupt kännande menniskor, hvilka tvingas att lefva mycket på ytan, hade hon häftiga utbrott. En förut okänd, berusande glädje genomströmmade henne. Länge stod hon och hämtade djupt efter andan för att samla sig. Hon stötte upp fönstret, det var som om luften i rummet velat qväfva henne.
— Hvad var det han sade, som gör mig så glad och så lätt! Nej, hvad var det då? Var det en dröm? Jag kände mig så ringa, så förödmjukad i min kärlek, men den är nu icke längre ringa, den är något, den har värde i hans ögon, jag törs vara stolt öfver den! O Gud, ropade hon och räckte händerna upp emot de tindrande stjernorna ..... tack, tack för det du tillåter mig lefva för honom som jag älskar! .... Men nej, jag kan inte tro det.
