Sida:Amtmannens döttrer.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

Men till dess får du tro hvad du vill .... att jag är en fantast, en sådan der omogen pojke som — — som — — den Georg du fordom kände.


II.

Dagen derpå, då vännerna åter suto tillsammans på Georgs rum, afstannade samtalet vid ljudet af tonerna från en guitarr eller ett klaver nerifrån. Man lyssnade en stund.

— Hvad det angår — sade Müller och gjorde en rörelse med handen åt det hållet —, så är jag lugnad. Med henne kunde du gerna vara tio år under samma tak utan skada. Inte derföre att hon icke är söt nog, ung nog, det betyder som sagdt ganska litet i det hela. Men det är ett svalg mellan dig och henne, som jag inte hade beräknat. Du är ett tidens barn, hon är det icke. Hon är »romantisk», som folk kallade det i min ungdom. Hon bär märket af en epok, som du icke känner till, men som också gerna kan kallas den Lafontaineska, emedan den laborerade med alla slags osanna och uppskrufvade idealer, som isynnerhet den författaren satte på modet. Med ens kom en mera kritisk tid och slog remnor i familjerna. Derföre gå nu ofta de gamla som ängsliga höns omkring dammen och se på ankungarna, hvilka tumla sig i sitt för de gamla helt okända element, och

Amtmannens döttrar. I.2