Sida:Amtmannens döttrer.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

60

helt nyss gått nedåt elfven. Han lade då ifrån sig sitt jagtbyte, och tog vägen åt det anvisade hållet, som han gick och stod, nerdammad och blossande af ansträngningarna. Knapt hade han hunnit genom grinden och in på gångstigen som förde neråt ån, förr än han plötsligt stannade och lyssnade. Genom forssens dån hörde han röster, samt en hunds skällande. Dessemellan trodde han sig urskilja Sophies röst, hvilken ljöd genomträngande liksom i ångest. Som en pil sköt han åstad och nådde öfvergångsstället öfver ån, men här var till hans förundran stocken undankastad. Det var lyckligtvis icke djupt vatten; med ett par dristiga språng kom han lyckligt öfver, trängde sig genom busksnåren och stod i detsamma framför en scen som väckte hans förvåning och harm.

Sedan det förut omtalda mötet mellan Brandt och Sophie hade hon icke alls sett till honom; men han förföljde henne desto häftigare med bref, hvilka blefvo allt moroch mer närgångna. Detta är ett slags öfverflyglande, mot hvilket en ung flicka i våra nybyggarförhållanden icke har något skydd. På landet är det kinkigt att få döttrarna passande bortgifta, och vår breda gästfrihet medgifver derföre hvilken främmande som helst tillgång till familjerna. Man riskerar ju ingenting dermed. I vårt sedliga land törs passionen ej träda fram under annat än laglig form. Men under detta dygdiga ändamåls namn trifves icke destomindre mycket likt och olikt, som den finare känslan skulle kalla omoraliskt. I detta dygdiga syftemål tillkomma icke