Han drömmer:
På den handsbreda afsatsen å den branta klippväggen står Sophie, sorglöst fri, som om hon icke anade någon fara. Dagsljuset omfladdrar hennes gestalt. Hon ser kärligt på honom och vinkar åt honom med rosen i handen. Han stormar upp, griper henne och darrande af fröjd för han henne ner på säker mark. Men i det hon slingrar sig ur hans armar, se! då är det icke längre Sophie, det är fru Ramms smärta, lilla gestalt. Hon ser på honom med de kalla, blå emaljögonen, niger och säger: tack för ert besvär! Ni har räddat mig från att bli ihjelslagen .... Jag är en mycket dyrbar apparat må ni tro. Allt är komplett inuti, mig, utan det att jag icke har något hjerta .... Det behöfs icke heller, ty försakelse är qvinnans skönaste dygd....
Det händer stundom att man vaknar med en skräck, som icke står i något rimligt förhållande till det drömdas innehåll. Georg vaknade med ett skrik, och kallsvetten perlade af hans panna. Han kunde på en lång stund icke öfvervinna detta ohyggliga intryck; slutligen måste han dock sjelf skratta. Den smula hvila han fått, samt den herrliga luften styrkte honom snart igen, och han bevingade sina steg. Det är en märklig dag denna, sade han; allt skall och måste lyckas mig, Jag känner mod att utmana gudarna,
Frampå eftermiddagen nådde han gården. Då han vek af på gångstigen inåt trädgården hörde han af arbetsfolket som höll på att köra in kornet, att fröken Sophie hade varit ute hos dem, men att hon
