Sida:Amtmannens döttrer.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

64

handen. Ett lugnt, oförskräckt uppförande skulle hafva hållit honom helt och hållet inom skrankorna. Blotta åsynen af henne hade ju redan kommit honom att glömma sina fega hotelser. Men en adertonårig fruktan resonerar icke, den är instinktmessig, obändig, gränslös, den öfverväger icke, den skälfver blott i råhetens närvaro.

Med ett skrik störtade hon tillbaka mot ingången, men då grottan stängde hela hålvägen och följaktligen icke kunde erbjuda henne någon tillflykt klättrade hon med skrämselns behändighet uppför de branta klipporna. Det lyckades henne att uppnå midten af den branta sluttningen och här blef hon hängande utan tillräckligt fotfäste, kramlande sig intill en bräcklig buske, som hvart ögonblick hotade att gifva efter; och hon ropade allt hvad hon förmådde efter hjelp. Nedanför uttömde sig Lorentz i de ömkligaste böner och klagoljud och den grå pudeln stämde in med tjutande för full hals.

Man kan icke säga att verkligheten saknar genialiska momenter. Ingen forntidens bevingade Gud, ingen Lafontainesk eller Claurentisk romanhjelte kunde i ett liknande tillfälle hafva kommit bättre apropå än Georg kom i detta ögonblick. I ett nu hade han stött undan Lorentz och med ett kraftigt språng hunnit upp till den ängsliga, hvilken med ett rop af hänryckning kastade sig i hans armar. Huru han kom öfver ån med henne, derom förmäler icke historien något tillförlitligt, men den förtäljer att han stannade först då hän kommit till grinden vid