begge de stora granarna, och att han här sakta lät sin börda glida ner på gräset,
Men Sophie slog upp ögonen och kastade sig häftigt om hans hals igen.
— O, släpp mig inte, släpp mig inte! bad hon, Hafva vi icke lidit nog?
— Hvad säger du, Sophie? .... Det är jag, det är jag! ... Sophie, och du tillstår det! ... O, säg det om igen.
— Ja, ja, jag tillstår det, sade hon och lyftade de strålande ögonen upp emot honom. Jag har sagt det, jag kan icke annat .... Förskjut mig nu om du kan .... men du kan icke!
Huru många ord fingo de älskande sagda? ... Kanske icke ett enda. De kysste hvarandra, de kramade sig intill hvarandra i en sådan passionerad ångest, som om de anat detta ögonblicks bittert ljufva betydelse för hela lifvet .... Hade minuter förgått, eller
»var det sekunder bara
Ej längre salighet kan vara» —
som skalden säger? Ack, att det skall vara så, ack, att det skall vara så! Nornan, den mörka vresiga Nornan räknar icke så noga med en timma eller en dag mera i lidandets tider, men märker hon att en mensklig fröjd vill spira upp, så räknar hon kargt sandkornen.
Sophie utstötte ett skri af rädsla. Tätt bakom dem på gärdet stod en liten, otäck gnomgestalt och stirrade på dem med ohyggligt uppspärrade ögon. I handen höll han en lång hasselkäpp, som han
