66
med en besynnerlig grimas sträckte ut emot dem. Synen stod der så plötsligt att det bokstafligen såg ut som om den skjutit upp ur jorden.
Men forssen brummade i närheten och derför gick det ganska naturligt till att Vesle-Ole — ty det var ingen annan än han — barfotad som han var, kunde smyga sig obemärkt inpå dem.
— Hvad vill du! for Georg upp, sjelf ett ögonblick skakad af skräck.
Det fordrades en särskild i konsten invigd förmåga, hvaraf Georg lyckligtvis var i besittning, för att få ur Ole hvad ärende han var skickad uti, när detta icke inskränkte sig till en brefdufvas värf, utan bestod i något som kräfde mensklig tanke- och talgåfva. Detta ärende var också af ovanligt invecklad art. Ole var icke allenast ålagd att söka upp Georg, för att meddela honom att en främmande var kommen till gården, som ville besöka honom, utan han skulle äfven omtala att denne främmande tillika med herrskapet hade gått ut för att möta honom.
— Hörde du hvem det var? frågade Georg.
— Jag veit inte.
— Har du aldrig sett honom förr? Har han aldrig varit här på gården förr?
— Jag veit inte.
— Är det den herrn som var här i våras, och som gaf dig en mark, då du höll hans häst?
Ett leende, ett grin uppklarade Oles ansigte; han ledsagade detta med ett uttrycksfullt pekande uppåt gården.
